Sägner från Kåknö by med omnejd i Östra Ryd socken

Det här har berättats för mig under årens lopp. Kanske inte allt är sant eller jag kanske minns fel, men jag säger som gubben Lindell (påhittat namn)

  ̶   Ja ljuger inte men jag har kanske lagt till nåt ord ibland

Kåknöpolska

  ̶ Kåknö är en lustiger by långt uti världens ände.

Så börjar första versen i Kåknöpolkan, uppdiktad av Kåknös egen spelman Pontus Larsson Kåknö, hade även ett eget spelmanslag, Pontus Larsson, fiol, Oskar Edström, tvåradigt dragspel, Knut Fredriksson (Knutte Per Larsa), enradigt dragspel och ibland Lundal i Grindtorp, Kalle i Lilltomta spela fiol, skomakare Ringdal spelade enradigt dragspel, alla för länge sedan döda. Lundahl sjöng ofta,”Filigutten” en småfräck låt.

Senare bildades Manfredkvartetten med Manfred Karlsson, hans bror Elis båda söner till Sågare Karlsson, Valdemar Andersson, trummor och Martin Pettersson. Kåknö ligger 6 km från landsvägen och c:a 1,6 mil från kyrkan.

Förr sa elaka tungor att det fanns tre slags människor i Östra Ryd, kvinnfolk och manfolk, sedan fanns det Kåknöbor. När förra seklet var ungt var Kåknö by en blomstrande industribyggd, där 50 talet mänskor hade sin försörjning, nu finns i byn endast 5 bofasta hushåll, som alla har försörjning på annat håll.

Holmens ångsåg

Holmens skogsbolag ägde mycket mark och hus i byn, bolaget äger ännu idag mycket skogsmark, men har sålt alla hus och åkermark som inte är planterad med skog.

I början av förra seklet byggde bolaget upp en ångsåg vid sjön Långens strand. Bolaget drev sågen under många år från 1914 in på 1920 talet då sågen hade sin storhetstid. Man sågade timret från den egna skogen och från rotposter som man köpte i granskapet. Det här med rotposter har en särskild historia, för i kontraktet med säljaren hade bolaget skrivit in att om man fällde på ett annat träd hade bolaget utan att betala för det, rätt att avverka även det skadade trädet. Rotposterna var blädningshuggning man tog med de större och lämnade mindre träd kvar, var det fristående tallar lämnades dessa att bli fröträd. Inmätaren skulle då slå på en stämpel i stubben om ett träd blev påfällt, det hände dock ibland att ganska fristående träd blev fällda och rotstämplade, alltid fina stora tallar. Man högg timret vintertid, virket blir bäst så och man hade vårsolen att torka virket som sedan lastades på två pråmar som drogs av en ångbåt, för transport genom kanalen vid Kinäs över sjön Hövern till Höversby där det lastades om på järnväg för vidare transport till byggen i Östergötland och kanske längre bort.

Virket lagrades i sjön

Vinterhugget virke, man högg fällhugg med yxa åt det håll man ville att trädet skulle falla. Sedan stod en man på var sida om trädet och med en stocksvans sågade man genom trädet så att bara brytmånen blev kvar, brytmånen var viktig annars kunde trädet falla åt sidan över huggarna. Man slog in fällkilar i sågspåret, dessa högg man till av undertryckt gran. Hade man siktat rätt föll oftast trädet av sig självt, men blåste det motvind fick man försöka tvinga över trädet med långa stänger. Man fällde och kvistade många träd, en särskild apterare från bolaget kom sedan till huggningen en eller två dagar i veckan. Hade det då snöat fick man sopa de fällda stammarna så apteraren kunde se krökar och kvistar. Apteraren (timmertummaren) hade en lista med beställda längder som han skulle pricka av. 11 fot upp till 20 fot kunde vara beställt, men ibland fick han tvångsaptera, det vill säga, slå in kapmärket vid krökar i lilländan på stocken fick inte vara någon krök. Han fick lägga på två tum i justermån. Kvistiga talltoppar apterade han till slipers för järnvägsspår, där fanns inga andra kvalitetskrav än att toppmåttet på stocken skulle vara minst sex tum, så man kunde såga ut fem tum tjocka block. Längden var 8,5 fot.

Ännu idag används träslipers, till exempel genom Stockholm. Träslipers impregneras för att hålla längre. Järnvägsräls som läggs på träsliper gör att tågen går tystare. Klenare topptimmer apterades till propps, stämpvirke att användas i gruvgångar. Ännu klenare toppbitar från trädet kördes till någon kolmila i närheten.

När man vinterhuggit timret kördes det fram på vinterföret med hästdragna timmerstöttingar och ut på sjön där det lades i stora vältor, ibland täcktes nästan hela sjön Lången med timmervältor. Även i sjön Ämten som låg uppströms Lången lagrade man timmer på isen och när isen lossnade på våren, transporterade timret till sågen via en flottränna.

När isen gick upp på våren började sågningen, via långa bryggor i sjön sorterade man då timret efter grovlek in i olika fack. Timmerstockarna drogs sedan via en slisk försedd med en rundgående kedja upp till andra våningen i såghuset där de rullades upp på ett stockbord och sågarna rullade en stock i taget upp på stockvagnen, centrerade den tillrätta med hjälp av ett spårljus, helt enkelt lampor som via en uppspänd lina gav en skugga så att sågaren såg att stocken skulle matas rakt in i ramsågen. Var stocken litet krokig lades den med ryggen upp för att man skulle få mesta möjliga virkesutbyte och för att eventuell tjurved inte skulle klämma åt om sågbladen. Lillänsågaren, man vände stocken i sjön så att den smala ändan på stocken alltid gick först in i sågramen, lillänsågaren fick på order av sågaren styra sin ända på stocken så att den låg rakt. Sågaren visade med huvudet åt vilket håll stocken skulle läggas tillrätta, ljudet var öronbedövande så skrika var inte lönt. Sågaren slog fast en hållhake i storändan för att inte stocken skulle vrida sig under sågningen. Det gällde sedan för honom att med sitt sågspett bända loss hållhaken innan den matades in i sågramen, man kunde dock reglera hastigheten på stockvagnen med en variator, såg lillänsågaren att det höll på att gå galet och sågaren inte fick loss haken i tid sparkade han till matarspaken så att vagnen stannade.

Posta om ramen

Varje morgon och kanske någon gång under dagen fick man posta om ramen, det vill säga ändra avståndet mellan sågbladet för att man skulle kunna såga andra dimissioner på virket, efter hur grovt timret var och vilka beställningar som skulle levereras.

Man sågade i tum, verktum när virket lämnade sågramen och det blev till engelska tum när det hade torkat och skulle mätas in och säljas. Det gällde att beräkna torkmånen, var virket för tunt kasserades det och sågade man för grovt virke blev det mycket virke man fick leverera gratis. Virket måste också vara jämntjockt, kling sågat virke kan ibland bli kilformat om inte sågaren lyckas få klingan att gå takt. Ramsågat virke var oftast mera jämntjockt.

Man delade in det sågade virket i plank oftast 3” x 9” till bjälklag, oftast tallvirke eftersom det står mot röta bättre. Av granstockarna sågade man 2” x 8” till takstolar. 2” x 5” och smalare bredder kallades reglar till tak och väggreglar. Av klenare timmer, eller av smala ytbrädor sågade man ibland läkt 1” x 2” till tegelläkt, men då fick det inte vara för mycket kvistar. Av yttersidorna på stocken sågade man ofta brädor 1” tjocka och 4 till 8 tum breda.

5 kvart alltså 1 och en kvarts tum tjockt virke och 5 till 8 tum brett sågades till trappvirke, det fik heller inte vara för stora kvistar och absolut inte torrkvist som kunde ramla ur när virket torkade. Kvistrent tätvuxet tallvirke användes till snickerivirke, de fönsterbågarna finns ofta kvar ännu i dag i oskadat skick, till skillnad från det snabbvuxna virke som idag används vid fönsterfabriker. Rotben fick man hugga bort i skogen annars var det risk att stocken fastnade i ramen vid sågning. Rotröta i framförallt stora granar var ett gissel, man fick ofta lumpa bästa biten på stocken. Den som köpte skog på rot lärde sig snart att se på rotbenen om granen var rutten, då bjöd man ett lägre pris. På tall kunde det ibland bli törsvamp i toppen, det var smittsamt så sådana träd averkades omedelbart. Granbarkborren var inte så vanlig då som nu eftersom man aldrig lämnade vindfällen över sommaren.

Ramen postades ofta så det blev två till tre plankor mitt i stocken, samt en bräda vid varje sida. Virket kom ur ramsågen okantat ibland använde man brädorna direkt, barkade virket för att användas till väggbeklädnad. Men plankorna matades vidare på en rullbänk till kantaren som stod vid en kantklinga, ibland dubbelt kantverk. Sågarna var inte alltid så snälla utan matade på virke så den stackars kantaren ibland försvann under virkeshögen. Virket kantades och stabbläggarna lastade det på en tralla med en räls ut till brädgården. Där fortsatte det tunga jobbet att stabblägga virket, man bar det upp för en landgång ofta tre meter höga stabbar där virket strölades och fick torka i solen. Stabben skulle alltid ligga i norr, söder. Den förhärskande vinden kom från väster från sjön och torkade snabbt virket. Man lade ett tak av ytor över stabben inte så mycket för regn men för stark sol kunde göra att virket blev vint.

Ytorna på stocken matades ned till bottenvåningen, där ytsågaren sågade de ytor som gav mer gagnvirke till ½ tums brädor, ofta kallade rävskinn, det användes till vattläkt under tegeltak eller till lådbrädor. De ytor som inte gav mera gagnvirke kördes ut till brädgården där det kapades upp i en meter eller tidigare en famn långa bitar, det blev bakved som fraktades till bagerierna i stan för att elda upp bakugnarna med. Den transporten skedde ofta med häst på vinterföret på särskilda vintervägar som plogades upp längs gärden och betesmarker, för att man skulle slippa stora motlut, vid bra före kunde man lasta nästan som små hölass av denna bakved efter ett par hästar. Senare inköpte Evert Larsson en kedjedriven lastbil, den hade massiva gummiringar så färden mot staden blev ganska skumpig. Den hade kort hjulbas så om virket var långt fick några karlar hänga på kylaren i backarna, för att inte lastbilen skulle resa sig. Det kallades att föraren hade matsäck med sig i bilen, som fick vara handräckning. Man fick också lasta virket på framskärmarna, då fick föraren och hans medhjälpare krypa in genom den öppningsbara framrutan. Larssons ättlingar driver än idag åkeri.

Ångpannan som drev hela sågen

Det blir c:a 5 % sågspån när man sågar timmer, spånen rakades ned i hål i golvet av spånpojkar, till pannrummet som låg i nedre planet av såghuset. Med spån och barkretser från kantverken eldade man den stora ångpannan, eldaren Andersson som kallades Glasbyx efter som hans byxor alltid var fulla av olja, i eldarens uppgift ingick förutom att hålla trycket i ångpannan, att också smörja alla lager med olja och fett. Maskinisten skulle även se till att fila och skränka sågbladen så de inte var slöa eller skar snett i virket. Om sågen sackade vid någon stor stock hände det att maskinisten tog av sin tjocka mössa, lade den över säkerhetsventilen på pannan så att ångtrycket steg, men han fick hålla ett öga på manometern, om trycket blev för högt kunde pannan sprängas. Kantsågaren fick sköta sina klingor själv, ofta på delar av matrasten måste han fila klingan samt skränka. En gång om dagen svarvade han klingan så den blev rund. Det var en riskabel hantering, kantaren fällde upp klingskyddet över klingan, med klingan på fullvarv ställde han sig sedan på knä på sågbänken, lät klingan göra ett litet spår i en bräda samt förde en fil med kanten mot klingan så gnistorna yrde, då blev klingan rund, men det gällde att vara försiktig och säker på hand, annars kunde det gå illa.  I bottenvåningen stod även de stora betongblocken fastgjutna där sågramen var fäst. Ramsågen drevs direkt från balanshjulet på ångmaskinen med en stånggång till vevaxeln där sågbladen satt fast i ramen. Övrigt maskineri i sågen drevs av remmar och över växellådor, klingan skulle snurra med 800 till 1000 varv per minut beroende på diametern. Rastkojan där arbetarna intog sin matsäck låg en bit bort för brandfarans skull.

Sågarns

I backen en bit från sågen med utsikt över sjön byggde bolaget ett hus till sågaren Karlsson. Sågaren var sågningsförman och bas över hela såglaget och den som bestämde takten på arbetet i hela sågen, ju snabbare han sågade ju snabbare drev han på arbetet i sågen, eftersom alla måste hålla undan virke. Som bonus behövde han inte betala så hög hyra för bostaden. Övriga som jobbade i sågen bodde inackorderade i byn eller hade sitt eget torp kring byn. Några rodde över sjön varje morgon o kväll, bland annat Axel i Korpudden och hans far. Såglaget behövde mycket mat, det var ett hårt arbete både i sågen och i skogen. För bönderna i byn blev det ett uppsving då man kunde sälja bröd, ost, mjölk och kött till såglaget. Maskinisten hade till uppgift att hålla rätt på tiden vid middagsstop eller vid skiftbyten, då drog han i snöret till ångvisslan som styrde arbetet. Man sågade ofta tvåskift 6 dagar i veckan men det var inga åtta timmar som gällde utan skiftbytet skede i stort sett under gång, eller vid ompostning av ramen. Timpennigen för stabbläggare var 25 öre per timma och tiotimmarsskift gällde. Utöver detta hade man ackord som kunde ge upp till 4 kr. extra per dag. Detta var ganska bra betalt, drängar och pigor tjänade på den tiden1,50 till 2 kronor per dag. Men maten var inte så dyr, i affären vid Löfstaberg hos handlare Nyström, kunde man köpa delar av en sockertopp för 30 öre kilot, en tunna sill (100 kilo) kostade 15 kronor och räckte hela vintern. Kaffet var dyrare, 1 kr. per kilo, det var ofta för dyrt så man fick använda surrogat, eller råg. Vid helgmålsringningen klockan sex på Lördagskvällen gick sista skiftet av och man kunde förbereda sig för kvällens festande och oftast blev det då dans på någon loge i närheten, men kvinnfolk var det glest med i Kåknöbyn så de flesta karlarna fick dansa med varandra, det gick bra det med när man fått sig litet under västen. De ogifta kvinnfolken som fanns blev det ofta slagsmål om fram på natten. Kåknös egna spelmän spelade naturligtvis natten lång, någon stor stark karl gick runt med en hatt och tog upp spelmanspengar, ingen vågade vägra lägga pengar i hatten, då blev de hotade med stryk på så vis fick spelmännen litet välkomna extrapengar. En del av de yngre gick ibland över skogen till Borkhult, där var en spiksmedja som drevs med vattenkraft, i Borkhultsbyn bodde då ganska mycket folk som jobbade vid bruket. Där drevs ett spikbruk av Borkults gods. Man fick vatten från dammen i Borkultsån som sedan rann ut i Yxningen. Vattnet från rännan drev med stor kraft ett stort skovelhjul med övervatten, på skovelaxeln satt ett knap som vid varje varv lyfte en stångjärnshammare i smedjan man glödgade långa järntenar, spikämnen som kom med hästforor från Åtvidaberg när en av spiksmederna fick sitt spikämne glödgat stack han in ändan i stånghammaren, samt vände det på fyra sidor, när spiken formats stack han in ämnet i yxhammaren som klippte av spiken i passande längd. Spiken föll ned i en låda där en annan smed tog ämnet och glödgade tjockändan på härden samt stukade till spikhuvudet, sedan härdade han det i vatten, men den spetsiga delen av spiken fick inte härdas, då kunde spiken flyga av när den drevs in i några träreglar. Många ungdomar samlades vid dansbanan i backen vid Borkhult på lördagskvällarna, men inkräktarna från Kåknö sågs inte med blida ögon av Borkhultsgrabbarna som tyckte att

  ̶  De ska inte komme hit o ta våre flicker.

Ofta slutade det med att Kåknöungdomarna fick lägga benen på ryggen och snopna vända hemåt. Ett tag drevs även ett mindre pappersbruk vid Borkhult. Man kokade barkad granved så att fibrerna kunde krossas i en vals, massan slogs i formar, samt pressades samman till pappersark, så kallat handslaget papper. Söndagarna var lediga, men då skulle man infinna sig i kyrkan för att inte råka ut för prästens utskällning vid nästa husförhör. Som sagt en och en halv mil till kyrkan och lika långt hem gick man inte på kort tid. Den enda som var kyrkobefriad var maskinisten Glasbyx som måste se till att hålla fyr under ångpannan så han hade ångan uppe på måndag morgon när veckans första sågskift gick på.

Glasbyx

Det fanns naturligtvis rackarungar på den tiden med, de dök upp i dörröppningen i pannrummet där maskinisten huserade och ropade ”Glasbyx” är du här. Jag har känt flera av dessa men de är nu alla döda. Maskinisten som egentligen var en snäll person, ilsknade till, rusade ut och ibland fick han tag i någon liten satunge som fick smaka eldgaffeln. Men att han blev så arg eggade naturligtvis satungarna ännu mer. På sommaren höll sågen stilla det nysågade virket kunde då få ”blå jon” en svamp som fräst spreds på tallvirket, varför man såg till att såga upp allt tallvirke tidigt på våren. Blånat virke var osäljbart och fick naturligtvis inte förekomma. De flesta av arbetarna fick gå till skogen och hugga björkved, som såldes med bra förstjänst, när det torkat i res eller famnved som staplats upp i skogen. Arbetet var på ackord men insmorda med beckolja för att hålla myggen borta kunde de starkaste göra en bra dagsförtjänst. Eftersom arbetet var på ackord kunde en del huggare fuska litet när de staplade virket i famnvedsfloderna. Allt kluvet virke skulle ligga med barken nedåt annars blev det avdrag, detta för att vattnet bättre skulle dunsta från veden. Vissa lärde sig att stapla virket så det blev luft i stapeln. Vedstaplarna mättes in av särskilda virkesmätare som sändes ut av bolaget, stapeln som byggdes upp mellan två trädstammar om de stod på lämpligt avstånd, annars fick man slå ned en stötta i marken. Under stapeln lade man två underlag så virket kom upp från marken, när man tyckte att famnen var full skulle man förankra en tvärslå över, så ingen skulle kunna plocka av veden till nya staplar, dessutom hade inmätaren en stämpelyxa som han slog in sitt märke med i översta vedlagret. Det gällde att ta till övermål för veden torkade ju ihop innan den mättes in på våren. Var någon stapel för låg fick man inget betalt för huggningen. Grenarna från vinterns avverkning höggs upp till grenved, den var ännu lättare att gillra inför inmätningen. Man bröt även tyrstubbar, när tallstubbar blir några år gamla, ruttnar splitveden och bara den kådrika kärnan blir kvar. Tyrstubbarna höggs upp och fraktades till någon närbelägen tjärdal, där de brändes till trätjära. Man klöv tjärveden och sorterade den. Tjärbrännaren slog ned en stör i en grop i en backsluttning, smetade tät lera i bottnen på gropen, grävde ner ett järnrör från mitten av gropen som sluttade ner mot ett träämbar. Sedan staplades tjärveden runt stören, de kådrikaste närmas stören, sedan den magrare brännveden ytterst. Så täcktes hela stacken med blöt lera, som packades så det blev lufttätt. När leran torkat tände men tjärdalen genom ett hål i bottnen som sedan täpptes till när elden tog fart. Tjäran kokades så ut och började rinna ut i träämbaret. Tjäran användes sedan till att täta båtar, måla dörrar med m.m. den var redan blandad med terpentin som gjorde den lättflytande när den värmdes. Renad trätjära såldes på apoteket när jag var barn, några droppar på en sockerbit var den tidens halstabletter, det var fränt i halsen men löste upp slemmet. När jag var yngre fick jag skäggsvamp på hakan, kliade våldsamt, men doktor Magnusson ordinerade tjärsalva. Den behövde bara smetas på en gång, efter en vecka kunde jag raka och tvätta bort salvan efter viss möda, då var även skäggsvampen borta. Men det var ingen idé att försöka gå på dans med den parfymen.

Kasta mössan igenom

Vissa huggare var konstnärer på att stapla veden, det kunde inmätaren inte göra något åt om stapel höll måttet men han muttrade ibland stapeln, är så gles

   ̶  Att jag kan kaste myssa igenom.

Vissa av arbetarna blev permitterade under sommaren, vissa som hade ett torp var glada för det för då kunde de vända hem och bärga höet. Andra jobbade med att lasta ut virke från brädgården.

Ångbåten

Maskinisten Glasbyx blev inte friställd sommartid, i hans uppgift ingick att köra ångbåten med tillhörande pråmar som lastades med sågat torrt virke från brädgården genom Kinäskanalen upp i Hövern där virket fraktades vidare på den smalspåriga järnväg som fanns. Det spåret fanns planer på att bygga ut över Östra Ryd till Söderköping. Spåret var till och med stakat över ”Rygärdena” men protesterna från bönderna blev så stark över att ta fin jordbruksmark i anspråk för sådana nymodigheter, så järnvägsbolaget drog tillbaka förslaget.

När ångbåten kom till Kinäskanalen var maskinisten Glasbyx tvungen att fälla skorstenen för att kunna passera under bron. En dag gick det illa några satungar hade smugit sig ombord på ångbåten när pråmarna lastades vid Kåknö. Glasbyx deltog inte i arbetet med att stuva pråmarna med hade uppsikt över lastningen så det inte blev slagsida.

Ångbåtens skorsten var försedd med en haspel som enkelt kunde hakas av när skorstenen behövde fällas.

Då passade några satungar på att surra fast den fällbara skorstenen med ståltråd de hittat i maskinförådet.

När pråmen var lastad lade Glasbyx ut från kajen och styrde båten mot den smala Kinäskanalen, ungarna förflyttade sig snabbt över Övertorp och Långserum till en bra utsiktsplats vid buskarna vid Kinäs. När Glasbyx kom ångande och som vanligt skulle fälla skorstenen. Svor han en ramsa när han upptäckte sattyget och slog back i maskinen men pråmarna sköt på så att ångbåten med ett brak rammade skorstenen rakt i bron. Glasbyx fick hoppa i vattnet för att klara sig, när han frustande kom upp hörde han glatt fnitter från buskarna, men var tvungen att snabbt ta hand om den skorstenslösa båten, laga rökröret så gott han kunde när han passerat bron, för att med läckande skorsten tuffa vidare mot Höversby. På kajen vid Höversby stod stuvarna och väntade, de pikade Glasbyx för att han badat under frakten, ryktet spred sig fort. Om Glasbyx senare fick tag på satungarna förtäljer inte historien, men han synade noga skorstenen i fortsättningen när han lämnade hamnen i Kåknö. Samt jagade satungarna ännu intensivare.

Ångbåten fick göra tjänst även på våren, men då med en annan skeppare än Glasbyx. Båten användes då att dra timmervältor från Hövern till sågen, samt att med läns samla upp virket från andra delar av Lången.

Kräftor

Tack vare att så mycket bark ramlade av timret ned i sjön har både Hövern och Lången nu ett fint kräftskifte, kräftorna kryper in i hålor på botten av sjön när de ska ömsa skal på våren. Men på den tiden när sågen var igång åt man inte de krälande djuren. Fisk fångade man däremot i sjön, det blev ett bra tillskott i mathållningen.

Lindellshistorier

”Vite märra”

Gubben Lindell, vi kallar honom så, var en historieberättare av guds nåde, han jobbade vissa tider i sågen, men var annars daglönare hos bönderna. Han var även speleman på helgerna.

Men hans svada var enorm och hans fantasi som en sagoförfattare, han bodde i ett gammalt soldattorp i Kåknöbyn, men var ofta ute och jobbade på andra håll.

Han hade en vit märr,

  ̶  Ho va skarpsprungen berättade han, en da när han varit i Sörping o handlat och var på hemväg. När han kom in på ”Härsmarka” kom det upp ett åskmoln bakom honom.

̶  Dä va precis svart i skyn.

De började störtregna bakom honom, han började tro.

  ̶  De va synnafloa.

När han kom längre upp på Härsmarka börja det hagla,

  ̶  Haglena var så store o vasse så det såg ut som de kom käringer farenes med torvhacker i ändan. Han vände på skallen o såg hur.

  ̶  Träna kvistes från topp till rot, de stod där som oxhyvlade flaggstänger.

Nu tänkte han

  ̶  Får ja vår herres straff, ä de slut nu?

Men han drog ner hatten över

  ̶  Örena och manade på märra, o ho sprang som ho hade eld i baken o de hade ho ju nästan, bena påna gick som trummpinne.

När han kom till Bergdalen” slötna de” (gammalt bondeuttryck från Östra Ryd, som bönderna använde när det gick att börja arbeta igen, ja tror det börjar sluta regna betyder det) plötsligt slutade regnet o haglet,

  ̶  För si ve Bergdalen stöpper åska, de ä malm i berget.

När han kom fram på

  ̶  Kulefalle gäle sken sola igen.

Då vek han upp hattbrättet och tittade bakåt såg han.

  ̶  Brännvinskuttingen låg i bakvagnen på vagnen o flöt. Men ja satt fram på kuskbocken o var helt torr sade Lindell.

När Lindell sedan kom hem till Kåknö, berättade han:

  ̶  Märra var så full å lödder så jag fick törkena mä två säckhanduke innan ja kunne ställe in na i spilta. Bena på märra skälvde som asplöv en höstnatt, märra ställde sej å söve direkt, tur de för ha ho lagt sej hade ja allri fått öpp na.

Hästar står nästan alltid och sover.

  ̶  Den märra ä så skarpsprungen så ho skulle vinne vilket travlopp som helst, ho skulle bli champinjon.

  ̶  Nu ljuger du Lindell sa åhörarna.

  ̶  Nä ljuger gör ja allri, för lägger ja till ett ord. Svarade han med troskyldig min.

Adelsnäs gods.

Han var en tid dräng vid ett stort gods, Adelsnäs i Åtvidaberg

När han fick säga det själv var han förman för 40 män o kvinnor

.

Lindell satte fart på lantbruket

När Lindell som han sa blev förman på Adelsnäs, fanns en åker som sluttade ner mot sjön. Jordmånen var mo lera som var ganska mager och gav små skördar, men Lindell fann på råd.

  ̶  Ja ga order öm att di skulle samla ihop alle gamle ben som låg o skräpe på sophögen.

Sedan släpte vi öpp musselskal från sjön å blanne me. Sen byggde ja e stor benkvarn som drevs med ångmaskin, där fick dränga male alle bena o skala te benmjöl. När de va dags å så, ga ja order om att de först skulle så ut benmjölet me såskäpper, innan de sådde rögen.

  ̶  Men växte det bättre då.

  ̶  Javist på hösten när rögen va mogen, va han mer än manshög. När de skulle slå me lie fick e pige gå me räfsa o dra ikull stråna, så de inte föll åt fel håll. Sen laste ja neckra på en timmervagn längsmä som ett timmerlass, de gick inte å laste tvärs för då tog axa i grinnstölpa. När de tryske fick de staple korna som en vetrave, sedan gick de inte å male på e kvarn, utan de fick klyve rågkärnra med e klyvyx först”.

  ̶  Vart skörden bra”?

  ̶  Ja tie gånger så mycket som vanligt.

  ̶  Vart de bra skörd nästa år me?

  ̶  Ja året därpå satt vi potatis, potätra vart så store när vi tog öpp dom, att vi fick klyve dom me e stocksåg innan de gick in genom källerdörra. När vi skulle skale potätra, fick vi sitte gränsle o skale med en bandkniv.

  ̶  Men hur kunde ni koka så stor potatis?

  ̶  Ja fick ta e bykgryte, o koke en änne i tage.

Brödbaket

Till jul skulle de baka vid Adelsnäs, Lindell skulle naturligt leda arbetet.

  ̶  De va ett storbak meddelade han. Vi blanne tre säcke å rågmjölet, med tre fulle såe me mjölk till degspa, sen hade de i surdeg som de bevarat från förre storbaket.

  ̶  Men inte kunde ni göra så stor deg, var det en åhörare som sa.

  ̶  Jo då, vi spikte ihop två rengjorde dyngbötten till baktråg.

  ̶  Men det måste vara svårt att knåda en så stor deg.

  ̶  Nä då vi tog in lille märra från stallet så ho fick trampe degen.

  ̶  Men om märra släppte sig i degen då.

  ̶  Nä det gjorde inget, de blev bare som lite russin i bröt.

  ̶  Sen fick allt kvinnfolk bake i två dage, o de grädde hålkaker i alle ungne på slottet. Det blev så mycke brö så de hängde hålkaker på krakstör i liner i taket på alle rummena i slottet. Lindell fick också köre två vänder med bröd till fattigstuga.

  ̶  Fattighjona åt så mycke brö att deras buke sto ut som spärrballonger.

  ̶  Blev inte brödet hårt o torrt var det någon som sa.

  ̶  Jo men vi fick döppet i en spillkum me mjölk, o sörple i oss bröt som när vi åt gröt frampå vårkanten.

Kungens jakt

Kungen kom alltid till Adelsnäs och jagade älg, Lindell ingick i drevlaget, men den dagen var Drottningen med och skulle jaga.

  ̶  Då sa kungsa ja stanner här så den där store ståtlige karln. Hon pekade på Lindell, får visa mig parken istället.

Ingen protesterade, utan så blev det.

  ̶  När jaktlaget gett sej å tog kungsa mej under armen o vi gick in i parken. Hur de va kungsa satt sej i gräset o de bar till, inte vet ja sa Lindell om de e kungen eller ja som är far till kronprinsen, men datumet stämmer.

Kungen var litet sur för att inte få skjuta någon älg. Dagen därpå var Lindell jaktledare då gick det bättre. Kungen var mäkta glad över den lyckade jakten, drevkarlarna med Lindell i spetsen drev fram två stora älgoxar som kungen fick skjuta.

  ̶  Var de stora frågade någon?

  ̶  Ja de kan du tro svarade Lindell den ena hade 21 och den andra 22 taggar, på vardera hornet. Alltså 42 respektive 44 taggar.

  ̶  Men sa någon så stora o gamla älgar finns inte i Sverige.

  ̶  Nä inte nu nä, svarade Lindell, för kungen sköt ju dem.

Lindell slaktade och styckade älgoxarna,

  ̶  När de skulle steka älgfiléerna fyllde det fyra stora stekpannor och filéerna räckte till att mätta hela jaktlaget.

Älgköttet saltade de sedan in i stora fläsktinor som fraktades till Kungens slott i Stockholm.

  ̶  Älgskankra var store som dasslöcka på ett herrgårsdass, fortsatte Lindell, trots att älgoxa var så store kunde de nog nästan gå på vatten.

Älghuvuden med horn fick Lindell köra med häst o vagn i två omgångar för att lastas på två järnvägsvagnar i Sörping för vidaretransport till Kungliga slottet.

  ̶  Horna var så bree, ändå lasta ja dem långsis, att ja va tvungen att ha en man med rö flagge att gå före ekipaget.

  ̶  Nu ljuger du Lindell i alla fall sa någon.

Men Lindell svarade med trovärdigt uppsyn.

  ̶  Nä ljuger gör ja alri möjligen att ja ligger te nåt ord.

Fotboll

Året därpå blev Lindell som han påstod inbjuden av Kungen i samband med kronprinsens dop, Lindell skulle komma upp till Stockholm för att titta på de enorma älghornen som Kungen placerat på hedersplats.

Kungen som var sportintresserade bjöd Lindell på fotboll.

   ̶  Var det skillnad på den fotbollen än den som spelades i Åtvidaberg var det någon som frågade?

   ̶  Ja det kan du tro svarade Lindell.

   ̶   Då var det väl en större plan än i Åtvidaberg?

   ̶  Ja svarade Lindell plan var stor som halva Hövarn, bollen var stor som ett bykkar.

   ̶  Men hur han spelarna med att springa över en så stor plan?

   ̶  Dä behövde de inte, de var 100 man som sparkade, på var sida.

   ̶  Var det något folk som tittade på då?

   ̶  Ja de va så mycke folk å va så trångt att de trampa ner rockfickra på varan.

Sade Lindell som möjligen varit till Norrköping eller Åtvidaberg under sin livstid, men berätta historier kunde han.

Ostgänge

För hade man i många byar samling till ostgänge, traktens damer samlades i någons kök medförande en spann mjölk, sedan gjorde de ostar tillsammans, under livligt samspråk, när kvällen kom fick de varsin ost med sig hem att lagra och vårda.

Men vid Adelsnäs berättade Lindell.

  ̶   Vi hade eget ostgänge på godset.

  ̶  Men fick ni så mycket mjölk under ett dygn på Adelsnäs, mjölken måste ju vara färsk till ost.

  ̶  Ja kora mjölke så det spröt om juvrena, ja odle rover o ga djura, så vi fick mjölke fyre gånger per da annars hade nog kojuvra sprängts.

  ̶   Hur mycke mjölk ysta ni på då?

  ̶   Ja vi hade nog tie såe, å då va de hunrdaliters såe vi hade mjölka i ve Adelsnäs.

  ̶   De blev väl mycke ost.

  ̶   Ja de kan do tro, vi fick väl en tie oste.

  ̶   De va inte många.

  ̶   Jo men varje ost var stor som en kvarnsten o vägde nog hundra kilo styck.

  ̶   Va gjorde ni med så mycket ost?

  ̶  Jo varje dräng o pige fick varsin stor bit, sen fick ja köre ett lass te fattigstuga. Störste osten lagrade de till stora julkalaset på Adelsnäs den blev amper ska ni se.

Gäddfiske

Någon hade sett en stor gädda i Adelsnässjön, många trodde det var ett storsjöodjur. Men Lindell visste på råd han fäste ett årder i en tjock lina, sedan agnade han med en död kalv, rodde ut i sjön och kastade i betet. Tre gånger fick han ro runt sjön men tredje gången högg storgäddan.

   ̶  Gädda va så stor o krafti så ho drog runt me båten i flera veckor. Till sist blev den så matter att den sluta dra. Ja rodde iland o spände tolv par oxe för linan på stranden, de klippte i när Lindell skrek napp.

Men flera av oxarna knäade och höll på att dras ut i vattnet, när gäddan kvicknade till och rusa ut på djupt vatten.

  ̶ Men då skrek ja hööjt te oxera , fortsatte Lindell, de betyder draa och oxarna klippte i så horna börje å rakne, då gav gäddan till slut upp och oxarna släpade mödosamt upp den på stranden.

   ̶  Den var så stor o slemmig så de kunde släpa tolv tolfter timmer i slemmet ner till sjön

(En tolft = tolv timmerstockar).

  ̶  Gäddhuvudet högg de av och använde till klockstapel för vällingklockan på slottet.

När de fick ta hand om köttet inifrån, skinnet var oskadat, reste man skelettet. Man kunde lagra tie lass hö i den nya ladan, så stor var den.

  ̶  Köttet salte man i stora fläsktiner, det räckte till sovel hele vintern till allt folket och ända körde Lindell ett lass till fattighjonen i fattigstugan.

  ̶ Men sa en åhörare, jag har varit vid Adelsnäs och jag såg inget gäddhuvud eller någon gäddlada.

̶ Nä svarade Lindell de vart åske på eftersömmaren och då slog åska ner i gäddhuvet, de va högsta punkten på gårn o då brann även lada ner.

Vägbygget

Lindell berättade en gång att när han var vid Adelsnäs.

̶ Ville Greven att ja skulle bygge en bättre väg in till Åtvidaberg, men de kommer å köste mycke sa ja till Greven, de ä mycke berg ivägen.

   ̶  De gör inget sa Greven, du får köpe dynamit.

  ̶  Vi körde dynamit i e hel vecke å ladde bulldose i e skreve på berget fortsatte Lindell,

måndan etter var de dags å tänne.

  ̶  Då small det väl regält frågade en åhörare.

  ̶  Ja de kan du tro de small i fjorton dar, o berget var börte, de var bare å jämne te så vart de en bred väg till Åtvid.

Adelsnäs stora ek

Vid Adelsnäs växte en stor ek i parken, den skuggade så mycket att Lindell fick order av greven att avlägsna eken. Ett riktigt jättearbete, men Lindell kommenderade ut allt mannfolk på gården.

̶  De tog plats på vardera sidan av den stora eken, satte an den stora stocksågen, där åtta man fick dra på var sin sida. Eken va så stor att de inte kunne gå ihop å äte midda. Kvinnfolket fick bäre äte åt två matlag.

Andra dagen klättrade någon upp i eken och fäste en stor tross nära toppen.

̶  På tredje dagen börja det knake i eka, då spände de för åtta par oxar för den långa trossen samt spände linan. Oxarna drog allt de kunde och plötsligt föll den store eka med ett brak, oxarna hann nätt o jämt unna.

De höll på i flera dagar att hugga upp grenarna till ved.

  ̶ Ven räckte sen hele vintern att värme upp alla rummena i slottet.

  ̶ Den grova rotstocken klöv de sedan mitt i tu, den var trettio fot lång och nästan kvistren. Sedan höll de på hela vintern att elda i stockarna samt hugge ur dem så det blev till två store båte, att använda vid fisket i sjön.

  ̶  Men de var väl tunga att ro sade någon.

   ̶ Nä sa Lindell vi hade en stor ångmaskin vi satt i den ene, den andre använde vi till lastpråm att ha all fisken i.

Stora oxar vid Adelsnäs

Lindell hade stora oxar att plöja de stora åkrarna vid Adelsnäs,

  ̶  De va så långe drag så ja var tvungen att ha medda me mej i en ryggsäck,så ja kunne  äte när ja nåde börtre annan. Sen va ja tvungen att skynde mej på om ja skulle hinne hem till kvällsvarn.

   ̶  Ja hade  treskärig plog efter de store oxa så det förslog bra.

Oxar mättes med en kjedja runt manken, normala oxar mätte 16 till 18 kvartér. Men oxarna vid Adelsnäs mätte han

  ̶  30 kvarter mätte han oxa till de vägde nog 2000 kilo, i slaktvikt, påstod han. 

Den stora stenen

   ̶  Vid Adelsnäs fanns ett stort flyttblock. Berättade Lindell.

   ̶  De va stort som ett soldattorp och det värsta va att de lå mitt på ett gärde. Gärdet va nog tio tunnlan stort och nästan fyrkantit. Men flyttblocket gjorde att de va tvungne å väje runt när vi skulle plöje eller annat arbete på åkern.

   ̶  Men den gick väl inte å få bort?

   ̶  Jo då greven ville de, så ja tog hästa å en vagn å åkte in te Åtvi, ja laste på 100 kilo dynamit.

   ̶  Fick du köpa så mycket?

   ̶  Ja, ja skrev opp de på greven, han fick köpe hur mycke han ville, sen åkte ja ut te de store flyttblocke mitt på gärlet, marken låg i träda.

   ̶  Men hade du så stort bergborr?

   ̶  Nä de behövdes inte börre, i alle fyra hörna va de som e hylle, ja fördelte dynamiten så det skulle ta bra. Sen satt ja i en tännhatt i varje bulldose, räkne ut hur lång ti ja skulle ha göre o tänne, klippte varje stubbin lagom lång. Sen bar ja lere från ett dike o täckte dynamiten me. En dräng som va me körde hästa i säkerhet o placere ut fölk runt omkring gälet o sa åt dem att skrike, här ska tändas.

   ̶  Men hur skulle du hinna o tända fyra stubiner o sätta dej i säkerhet?

   ̶  Ja risken var att de inte skulle smälle samtidit, men jag visste att ja var snabb både å tänne o springe.

   ̶  När ja såg att dränga var på plats, tände ja så stubinra runt sten alle fyra o skrek, tänt var de här. Så skente ja så fort ja kunne till kanten på gälet. Ja han lagom ta skydd under e stor ek, så small alle skötta samtidigt. Det lät som en enda stor åskknall.

   ̶  Då small det väl ordenligt?

   ̶  Ja de kan du vare säker på, de eke i berga i fjorton dar, å himlen vart svart utå all sten, det vart svart som å titte en sotre i ändan, fögla slutade å spele som di skulle tro det var solförmörkelse.

   ̶  Men om det rök så mycket sten blev de väl mycken sten å köra bort från åkern?

  ̶  Nä då, de var så rätt beräknet me dynamiten, så de blev lagom store stene till en stenmur, stena la sej i en sträng runt gälet. Di behövde bare rätte till litet i hörna, så vart de en meterhög stenmur. Inte en enda sten hamne på gälet, när röken hade lagt sej, gick ja ut där blocket hade ligge.

   ̶  Men då då blev det väl ett stort hål efter stenen, så ni fick väl köre dit mycket jord att fylla hålet med.

   ̶  Nä då, sköttet  va så väl beräknet och det stora blocket låg vid ytan, så vi bare släte över me e harv så gick de å plöje rakt över, där stenen hade ligge.

Kittlig Grevinna

   ̶  Grevinna va så ängsligt kittli, så när Greven skulle te, kalle ho in mej. Ja fick stå bakom Greven o hålle hans pung i e silverske.

   ̶  Nu ljuger du sa någon åhörare.

   ̶  Nä då, men de värste va o hålle takten.

Jaktmarker

Lindell var intresserad av jakt, men på bolagets mark i Kåknö var det bara disponenten och hans folk som fick jaga. Lindell hade dock så mycket mark till sitt torp att han kunde skjuta litet småvilt för att dryga ut hushållet. Hade han någon hare hängde på ladugårdsväggen, stannade ibland någon av bolagets bilar och undrade var han skjutit haren?

   ̶  Ja svarade Lindell han sprang förbi fönstret här vid huset.

   ̶  Hum, muttrade disponenten som tyckte Lindell sköt väl mycket på sin lilla mark. Jakttiden var Lindell mer noga med innan han hängde upp något vilt på knuten. En dag kom en granne förbi

  ̶  Han undrade om Lindell skjutit någon orre i år?

   ̶  Nja svarade Lindell tvekande, va ä de för datum ida?

Älg vågade han aldrig skjuta, det var litet långsökt att älgarna skulle gå in i hans trädgård.

Rävjakt

På vintern satt Lindell ofta och luddrade räv från ett fönster i ladugården, där han lossat en ruta. I månsken, kalla vinternätter syntes åteln han lagt ut ganska bra. Han sköt en å annan räv som han snabbt flådde, tanade samt hängde upp på ladugårdsväggen, skinnet blev ett välkommet tillskott att sälja vid nästa stadsresa. Dessutom fick han då beröm av bolagets folk när de gick förbi.

Men var det litet mulet var sikten sämre, Lindell satt en sådan natt och stirrade ut genom det nedisade fönstret, kon rasslade med bindslet i båset, men det gjorde inte så mycket, rävarna var vana vid ljud från ladugården dessutom överröstade ljudet från kon, Lindells andedräkt. Plötsligt såg han en skugga smyga fram till åteln, då spändes hans jaktinstinkt, han andades tungt. Lindell stack försiktigt ut sitt enpipiga Remington gevär, som var slätborrat så han kunde skjuta med hagel, genom rutan, spände hanen, siktade noga och sköt. Han såg skuggan falla ihop, han skyndade sig ut till åteln ifall räven skulle kvickna till, men blev bestört när han kom fram till åteln och fann grannens katta låg dö. Han fann sig dock snabbt, tog katten i svansen i en säck för det inte skulle bli blodspår och smög sig tyst ut i skogen med den, Lindell lade katten under en gran med nedhängande grenar och bad en bön samt hoppades att mickel räv skulle hålla tillgodo. Han blev bönhörd, för ingen såg den katten mer.

  ̶  Tur va väl de sa Lindell annars hade jag blivit evig olycklig, om grannens gumma fått reda på att han skjutit bästa råttkatten.

Mörkdal

Lindell hade en syster som var gift och bodde i Mörkdal väster om sjön Lången.

När Lindell fyllde 75 år kom kyrkoherde Mörling i sin trilla och stannade vid grinden band hästen vid grindstolpen och knackade på i stugan. Med sig hade han ortens skolfröken, de uppvaktade jubilaren som sed var med en blomma, som Lindell bugade och tackade för. När de druckit kaffe frågade den spjuveraktiga kyrkoherden.

   ̶  Om inte Lindell kände sig ensam där han bodde vid Kåknö.

   ̶  Nä ja har ju katta, svarade Lindell

Men fortsatte kyrkoherden.

   ̶  Skulle inte Lindell kunna flytta till sin syster i Mörkdal så här på gamla dar.

   ̶  Nä utbrast Lindell så han höll på att tappa snusbussen, gu bevare mej de går int, ho har så satans långt till skithuset.

Prästen skrattade och slog sig på knäna, men skolfröken vände sig bort och rodnade.

Stadsresan

När Lindell blev äldre, hjälpte hans grannar till med att beställa mat från Lanthandeln, varorna levererades sedan med cykelbud på fredagar.

Men en vecka pratade Lindell med en granne och sade. 

   ̶  Ja behöver åke till stan o ha hem ranson innan den brinner inne.

   ̶  Ja skall åka till stan på onsdag, svarade grannen, du kan åka med i min sidovagn.

 När grannen stannade till hos Lindell på onsdagmorron, möttes han av en lustig syn. Där stod gubben Lindell och väntade, iförd en stor vargskinnspäls, med en stor slokhatt på huvudet. För att inte hatten skulle blåsa av hade han knutit en halsduk runt huvudet och under hakan.

Grannen frågade skrattande, om Lindell var rädd?

    ̶  Nä sa Lindell, men sådana där helvetesmaskiner har ja inte åkt me förut.

När de så var hemma, Lindell hade sin liter i innerficka, han var litet blek och stel i kroppen när han klev ur sidovagnen.

   ̶  Frågade grannen om det gått bra, du höll dig i med båda händerna?

   ̶  Ja, de va inte så farlit, men på Kulefallraka höll du väl minst 200 kilometer, de blåste så en tappe annen.

Hjalle i Kåknö

Min far skulle en dag ringa till ”smen” uppe vid kyrkan, på den tiden var Olerum eget växelområde man lyfte luren, växelfröken svarade och man fick begära vilket nummer man ville ringa till. Troligen glömde då min far att begära att bli kopplad till Östra Rydsväxeln, för när signalerna gick fram och min far.

   ̶  Frågade om smen var hemma.

 Då svarade Hjalle i Kåknö.

   ̶  Det vet ja inte sa han. Men folk brukar komma hit när de ringer fel, men det gör inget då får vi prata en stund.

Det hade inte min far något emot, inom Olerums växelområde ringde man dessutom gratis. När de först pratat om väder och vind,

   ̶  Har du hört det senaste historien Lindell berättat, frågade Hjalle?

Som var en mästare på att dra historier. Sen började det, min far skrattade åt den ena skrönan efter den andra, jag minns att han skrattade så löständerna skallrade, jag tror min mor fick bära kvällsmat åt honom innan samtalet så småningom avslutades.

Gösta i Kåknö

Vi kallar honom så var bonde i Kåknö, han hade rykte om sig att vara ganska sparsam, så ingen ville städsla dräng på den gården, men annars var han en godmodig människa.

En dag hade han lastat sin vedbom full med prima björkved och skulle åka till ”stan” dagen därpå, han ställde vagnen med vedlasset utanför ladugården på kvällen, med lasset väl förankrat med kedjor och två spännbjörnar. Han gick tidigt till sängs för han skulle upp tidigt, det var dryg väg till ”stan”. Gösta skulle sälja veden och köpa hem litet salt o socker, i övrigt drevs gården som självhushåll. På natten samlades några ”iverstinta” ungdomar som var litet undersysselsatt som det så fint heter numera. Nåväl nu skulle de driva med Gösta, de fick fram stegar och lastade av veden samt plockade sönder vagnen och vipps hade de arbetsvilliga ungdomarna placerat vagnen med vedlasset prydligt bundet på taknocken på Göstas ladugård.

När Gösta kom ut tidigt på morgonen, gnuggade han sig i ögonen, när vagnen med björkveden var borta. Han trodde först trollen spelat honom ett spratt, folk var litet vidskepliga på den tiden. När han sköt tillbaka hatten och kliade sig i huvudet upptäckte han dock sin vagn på ladugårdsnocken, då började han ana vad som hänt. Han väckte sin gumma, tog ned stegen från väggen och plockade fram en takstege. Snart var han uppe på taket och började kasta ned veden, sedan drog han av vedbommen som han försiktigt firade ned med ett rep från taknocken. Hans hustru tog emot och lossade repet, så drog Gösta försiktigt vagnen till gaveln på ladugården, han lossade skäftstången, men bakvagnen var för tung så han måste lossa hjulen ett i taget för att fira ned det var en bredlötad vagn han hade. När han firat ned alla vagnsdelarna med tistelstången sist, klättrade han snabbt ner för stegarna och med van hand plockade han ihop vagnen igen samt lastade på vedlasset samt björnade lasset. När han spänt för hästarna, fått med matsäcken och vinkade adjö åt sin äkta hälft, hörde han fnitter från buskarna och förstod att byns ungdomar haft en rolig stund. Han fick dock vedlasset sålt, kunde köpa sina förnödenheter och han hem till Kåknö innan det blev mörkt.

Göstas gifta dotter

Gösta och hans fru hade tre barn två döttrar och en son, sonen blev så kallad hemmason innan fadern dog och han blev bonde i Kåknö.

Döttrarna gifte sig, den ena med en bonde uppe vid Östra Ryd. När hon skulle flytta in i det gamla huset, vill hon ”ha litet iordning”. Sagt och gjort, men när man rev murstocken i köket upptäckte man en stor sten, huset var nog byggt kring stenen, som inte gick att få ut genom dörren. Man kallade på en sprängare som dock borrade djupt laddade litet för mycket, stenen sprängdes visserligen men gjorde stora hål i taket, hela huset skakade så alla väggar utom en gavel på huset föll som ett korthus. Men bonden var nöjd ändå, fanns det en vägg orörd fick man nämligen göra reparationsavdrag i deklarationen, men hans far som bodde på undantag var inte nådig. Dessutom blev det fullt i hans lilla stuga på gården, när sonen och hans svärdotter tvingades flytta in. Nya huset blev dock snart färdigt tack vare en duktig byggmästare från orten. Något år efter sen de flyttat in, var dock hustruns ordningssinne inte mycket att hurra för. När husbonden en dag skulle pusta middag, det gjorde han ganska länge om dagarna, när han inte var tvungen att gå till ladugården, hustrun fick sköta mjölkningen morgon o kväll. När han lagt sig på sängen för att sova en stund, naturligtvis med stövlarna på, han hade i alla fall lagt under en tidning. Plötsligt när han vände på huvudet kände han en konstig lukt, fick se att det låg kattskit en bit från huvudkudden, han för upp och utbrast förtretad.

   ̶  Katta ha ju skite i sänga.

Varpå hans hustru lugnt svarade.

   ̶  Ja, ja så de innan ja gick ut och mjölke kora i mörsse.

Knutte Per Larsa

Så kallades en bonde i Kåknöbyn, han var först dräng hos Anna Pettersson, men när änkan dog ärvde Knut Fredriksson (Knutte-Per-Larsa) gården. Anna skulle en gång ha bönemöte, men Knutte var inte så trakterad av ”Pastorer och Gudsord) utan gick en sväng i skogen med sin jakthund. När han gick mötte han några granntanter och pastor Jansson som skulle leda mötet. Efter någon timma återvände han när han blev kaffesugen, han visste att gumman hade bakat i flera dagar inför mötet.

Nu bar det sig inte bättre berättade Knut.

   ̶  Än när ja klev in i köke med hunn, rusa katta upp i yppna spisen, men vände när spjället var stängt. Svart som en sotare rusade katta in i rummet där just pastorn höll en bön, katta rusade in under bordet där tanterna andaktit satt samlade, katta rusade runt i det lilla rummet, tanterna skrek och hoppade upp på stolar och bord, de trodde djävulen var lös. Pastor Jansson som just berättat om helvetet hoppade ut genom fönstret och sprang med den svarta kappan slängnes ätter sej.

Tanterna sprang också snabbt hemåt, men Knutte myste han förstod.

   ̶  Att nu skulle det dröje länge innan det blev bönemöte igen i hans hus.

Knutte satt sig tillrätta vid bordet slog upp en kopp kaffe och tog en extra bulle från det rikliga kaffebordet.

Men Anna talade inte vid honom på en vecka, lika bra det för han hade skavsår i öronen av hennes tjat.

Knutte-Per-Larsa blev senare bonde på den lilla gården i Kåknö. En vår hade han sått en hagmarkslycka med havre, men sommaren blev torr, havren kort till växten.

   ̶  Havren var så kort sa Knutte så att gråsparva fick stå på knä när de skulle äta av axen.

Av en del havrekorn han sått syntes inget strå.

   ̶  De korna ha nog gått hem till Svalöv igen, konstaterade han vemodigt.

Bocken

 På andra sidan sjön Lången bodde en man som kallades Axel i Korudden, han arbetade vid sågen i Kåknö och rodde varje dag över sjön tillsammans med flera arbetskamrater.

Axel i Korpudden hade en get på sitt lilla torp, fattigmansko kallade man getter eftersom de inte krävde så mycket foder som en mjölkande ko. Geten måste liksom alla diande djur föda avkomma allt ibland, vanligtvis en gång per år för att leverera mjölk. Getmjölken använde Axels fru för att göra getost den var god och gav god näring för en hårt arbetande man, dessutom kunde getosten lagras för att bli amper och säljas på marknaden i staden. De pengarna var ett välkommet tillskott i hushållskassan och kunde användas att köpa salt för och kanske några kaffebönor. I övrigt var det lilla torpet i stort sett självförsörjande, man odlade litet råg, potatis och grönsaker, fisk fångades i sjön och kunde saltas in till vintersovel. Men litet salt sill ville man nog också köpa ibland, samt kanske en sockertopp till högtidliga tillfällen. Nåväl getosten gav torpet litet hårdvaluta. Nu började dock geten bli långmjölkad och osten smakade inte bra längre, så Axel insåg att han borde ha tag i en getabock så han kunde få en killing och geten började mjölka igen.

En dag i sågkojan bad han om råd om någon visste om någon bock.

  ̶  Ja svarade några spånpojkar spjuveraktigt, vid Björkvik har de en bock.

Sagt och gjort nästa dag Axel hade ledigt, spände han oxen som han lånat av en granne för en bulthjulsvagn med ved bom, lyfte på en gammal kalv bur, lastade den motsträviga bräkande geten i buren och styrde kosan mot Björkvik. När han svängde in på gårdsplanen hade geten lugnat sig, Axel band oxen vid en bindstock, spottade ut snusbussen och styrde kosan mot gårdskontoret, knackade på och blev bjuden att stiga in. När han klev över tröskeln tog han av sig mössa, harklade och framförde sitt ärende.

  ̶ Jo ja unnrer om vördig bokhållarn vet om nån bock, ja har e get som ja skulle ville ha betäckt.

Bokhållaren for upp från sin stol så hastigt så stolen välte, vände sig hotfullt mot den förskräkte gubben och skrek.

  ̶  Ut härifrån, här finns ingen bock, å geten får du sköte själv. Viser du dej här på gårn en gång till ska ja slå skankra av dej.

Axel for ut genom dörrn så han höll på att tappa mössan, han sprang ner mot oxen, löste tömmen och skyndade iväg.

När han kom en bit på väg hem kom han ihåg att han hört tidigare att bokhållaren ibland kallades bocken, då förstod han att han blivit utsatt för ett pojkstrek.

När han sedan dagen efter fick frågan om han varit och betäckt geten svarade han lugnt.

  ̶  Nä ja har inte haft tid ännu och det kanske finns bockar på närmre håll som kan betäcka geten åt mej. Han ville inte berätta historien, så spjuvrarna skulle få sig ett gott skratt, inte heller bokhållaren yppade något. Men i sågkojan slutade man aldrig att undra hur det gått med bockhistorien. Axel hittade sedan en riktig getabock till sin get i Björsäter, så efter en tid fick han både en killing han kunde slakta och geten började mjölka igen.

Pelle i Törperlycka.

Inte långt från Kåknö, vid Lilltomta bodde ett annat original Pelle i Torperlycka, han försörjde sig på att gräva diken åt bönderna, var skicklig att ”hålla fallet” och var därför flitigt anlitad.

När han grävde täckdiken band han säckar kring benen för att inte få byxorna förstörda, när han klev upp ur diket såg han ut som en fågelskrämma. När han pratade svor han vart annat ord. Ett uttryck som myntades efter honom var, han filade eggen på sin spade och svor.

   ̶  Va bönnra har, har de file som går lätt.

Han vägrade att gräva efter av lantbruksnämnden upprättad dikningsplan, diken måste då grävas upp över hela åkern innan särskilda läggare kom ut och lade rören i alla diken på en gång. Pelle hade varit med om sa han att kom det ett störtregn fick han gräva om alla diken igen. Han beräknade själv var stammar och stickdiken skulle grävas och lade då rören efter hand och fyllde igen diket.

Frisse Ludde

En bit längre bort bodde ett annat bygdeoriginal, han bodde vid Hötlekullen. Han var bonde men torpet var litet så han drygade ut hushållskassan med att köpa kött av bönderna i trakten, gärna kor som måste nödslaktas, han slaktade och styckade själv djuren han köpte. Ibland handlade han även med livdjur som han då ledde mellan köpare och säljare, han var duktig på att bedöma slaktvikter och gjorde goda affärer. Ofta skickade man bud på Fritz om en ko fläkte sig, fick kalvförlamning eller skadades så man blev tvungen att slakta kreaturet, det fanns ingen nödslaktbil som kom och hämtade djuren på den tiden och Fritz kunde köpa billigt om han tog hand om djuret. Köttet måste vara besiktigat och stämplat för att få säljas även då, men mötte han länsman visade han upp en köttbit han hade överst och försedd med besiktningsstämpel. Han var välkommen i gårdarna, det var innan frysboxarnas tid och köttet han inte ens att bli välhängt förrän det var slut på Frisse Luddes cykelkärra. En dag tyckte han att han gjort en väldigt bra affär med livdjur, han hade bytt en ko mot en kikare.

   ̶  Nu har du väl gjort en dum affär påstod en granne.

   ̶  Nä då sa Frisse, de var en enastående kikare. Ja satte den för ögena när ja kom hem, då så ja e mygge på lagårstaket vid Kulefall en dryg kilometer bort.

   ̶  Nu ljuger du sa grannen.

   ̶  Nädå svarade Frisse dessutom så ja att mygga hade e ihåli tann.

Bonn på gården

En dag kom det en försäljare till det ensligt belägna torpet som Fritz arrenderade ihop med kusinen Elis. Försäljaren stannade på ladugårdsplanen där Elis höll på att klyva ved.

  ̶   Är det du som är bonde på den här gården?

  ̶   Nä svarade Elis bonden är inne stuga, ja får stå här och klyva ved.

Nu hör det till historien att Fritz som satte vid köksbordet och rensade ärtor, fick se att Elis pratade med en okänd ute på vedbacken, han förstod att det var en försäljare och tänkte han skulle skoja med honom. Fritz klev därför upp på köksbordet, satte sig i skräddarställning och fortsatte att rensa ärtor.

När så försäljaren öppnade dörren till köket stannade han förskräckt, innan försäljaren hunnit säga något, för Fritz upp från bordet så hastigt att alla ärtorna for ut över golvet. Försäljaren lade benen på ryggen och han knappt ropa till Elis som förvånat tittade efter mannen när han sprang ner mot stora vägen. Över axeln ropade försäljaren.

  ̶   Du måste gå in och ta hand om bonden han har blivit snurrig i huvudet.

Fritz kikade fram bakom köksgardinen och skrattade glatt när hans spratt fungerade. Den försäljaren besvärade inte den gården mera.

  Frisse Ludde var stark.

 Fritz drev några år ett lantbruk, några kilometer från Olerum. Många av bönderna legosågade vid bysågen i Olerum. Fritz hade också kört fram några stockar att såga, när det var hans tur kom han och hjälpte till. Bland annat ville han en grov tallstock sågad 6” x 6” i fyrkant, stocken var sex meter lång och skulle användas till bindstock i Fritz ladugård. När stocken var sågad, bad han om hjälp att få upp, den säkert tvåhundra kilo tunga bindstocken på axeln.

  ̶   Men var har du vagnen att lasta den på frågade man i sågen.

  ̶   Vagnen har ja hemma svarade Frisse, den här bär ja över skogen.

Han knäade iväg, han kunde ju inte vila under vägen, men han bar hem den tunga stocken.

Fel säng

Frisse Ludde hade när han var yngre, sällskap med en piga i Olerum.

   ̶  Ja smög dit när de mörkne, berättade han.

   ̶  Sen smög ja in i de mörke köke, där piga brukte ligge i kökssöffa, tog å mej byxra, å la på gölvet sen lyfte ja på täcket o kröp ner. Ja tyckte piga blitt mager, när ja la armen omna. Men då ble de ett härrans oväsen i sänga, ja for öpp, fick tag i byxra o skente ut på gårn barfota, då öppnes köksfönstart o i gammel faster te bonn stack ut nyllet o skrek.

   ̶  Va i innersta helvetet tar du dej te karlslok, ska du antaste ett hedeligt fruntimmer.

   ̶  Ja trodde ju de var piga som låg där som vanligt, sade den försmådde friaren.

Lysningsgänge och bröllop

Många år senare, när Frisse Ludde hade bosatt sig i Hötlekullen vid Grönkärr, flyttade en hushålleska in hos honom. När hon varit där i kanske trettio år, tyckte Frisse Ludde att de skulle gifta sig.

Han tog på sig bästa kostymen (han hade nog bara en).

   ̶  Vi traske opp te Östra Ry, te präsrgårn o ville ta ut lysning hos prästen Maurling, när vi kom in i prästgårn, o framförde vårt ärendet, fråge prästen.

   ̶  Varför har ni inte kommit tidigare, ni har ju bott i så många år.

   ̶  Ja har försökt, svarade Frisse, men ho har vänt för mej tre gånger när vi var halvägs.

   ̶  Hur har ni kommit hit idag då? Det är långt från Grönkärr och hit till prästgården.

   ̶  Vi tog sparken”

   ̶  Men det är ju barmark.

   ̶  Ja men de gick bra, Ejvor gick före o sköte på.

   ̶  Ni vill väl ha kaffe, frågade kyrkoherden?

   ̶  Nä sa Frisse, vi har inte ti, ja har låne kostymen av Albin i Grönkärr.

Då skrattade prästen gott för Fritz var en stor kraftig karl, medan hans granne var mycket mindre,

När det så lystes i kyrkan för tredje gången, lysningen från predikstolen var till för att någon skulle kunna presentera eventuella hinder mot giftermålet. Numera får man ansöka om hindersprövningsbevis, som sköts via data.

Nåväl när det lystes ut för paret, var det tradition i bygden att grannar släkt o vänner skulle ordna ”lysningsgänge” för det blivande paret. Så blev det även nu, en tradition som faktiskt lever kvar i södra Östra Ryd.

På sommaren hugger man en tvillingbjörk som bärs fram till det blivande brudparets hus, reses mot huset. Då brukar brudparet bjuda in folket på kaffe med dopp, samt kanske dans på logen.

Men när det skulle bli lysningsgänge för Frisse Ludde och hans Eivor. Hade det hunnit bli snö och vinter. Då är det en tvillinggran som gäller, grannarna högg en lämplig tvillinggran, som släpades upp till Hötlekullen (banankullen) sade Fritz ibland.

När granen med grannarna i släptåg närmade sig stugan slog Fritz o hans Ejvor upp dörren, det var tur för traditionen säger att blir man inte bjuden på kaffe skall lysningsföljet trä in gran eller björkstubben genom dörren, inte så skojigt för den drabbade. Nåja jag har aldrig hört talas om att det hänt.

Nu grep lysningsföljet tag i tvillinggranen och började resa den, men granen var tyngre än man tänkt sig, så man fick kasta ett rep över nocken på huset så att några kunde dra på andra sidan huset.

Det knakade i det gamla huset när granen kom på plats, men taket höll och när man hurrat för värdfolket, bjöd dessa alla att komma in på kaffe och dopp. Fritz bjöd inte alla på snapps, men när kaffet var urdrucket smög sig brudgummen fram till en av karlarna.

   ̶  Kan du hjälpe mej med en sak uti köket.

När de kom ut i köket viskade Fritz, till den förvånade gästen.

   ̶  Följ me in i skafferit.

När Fritz tyst dragit igen skafferidörren, tog han fram en bykskopa som var fylld med brännvin.

   ̶ Skynda dej o drick, så ingen annan ser nått, var Fritz uppmaning.

Den törstige gästen drack djupt o länge och trodde det bara var han som skulle få brännvin.

Men när Fritz kom in i festsalen igen, upprepades historien tills alla karlarna blivit bjudna på rejält med sprit. Då tog kortspelet vid, Kille och Poker var populärt på den tiden.

Efter ett tag gjorde Frisse Ludde om proceduren med karlarna som ville ha mera sprit, det slutade med ganska allmän berusning. Men en person som kanske fick för mycket av det goda, somnade på vägen hem.

  ̶  Ja lovar dyrt och heligt, att jag inte skall smake en dröppe sprit mer i hela mitt liv, deklarerade han efteråt.

Detta nykterhetslöfte höll han sedan i livet ut.

Frisse Ludde var krokig i orden

Så sade min far alltid om någon som var snar till skämt, det sade han om Frisse Ludde.

   ̶   Min far sade ofta att Fritz var krokig i orden.

   ̶   Frisse Ludde frågade en dag om han visste vad iverstinthet var.

  ̶   Nja svarade min far det är väl någon som är ivrig.

  ̶   Helt rätt svarede spjuvern lungt, du är iverstinn om du kan blåse en oxe i ändan så hornen raknar.

En annan person som var spjuveraktig, var en åkare som körde mjölkbil.

Han blev en gång omkörd av en fin sportbil, som tutade och körde snabbt iväg och vinkade glatt..

Litet längre fram körde åkaren ifatt sportbilen som stod med nosen i diket.

Åkaren stannade sin bil jämsides, vevade ned rutan och sa litet försmädligt:

  ̶   Skulle du inte längre, du hade så brått, sedan vevade han upp rutan och körde vidare i lugnt mak.

Den svärande mannen var inte alls så glad längre.

En åkare som hämtade slaktdjur på gårdarna under många år var känd för sitt lugna arbete med djuren. Men en gång när han skulle hämta en häst på en gård gick han bet, den stora hästen vägrade att gå in i djurbilen.

Men chauffören visste på råd, han kom tillbaka tidigt på morronen innan det var ljust.

Ställde djurbilen i en backe utanför stallet där han viste att hästen stod bunden.

Sedan släckte han alla ljusen på bilen samt fällde ned lastbryggan.

Han gick in i stallet och tände ljuset så att hästen fick ljuset i ögonen, lossade grimskaftet och pratade lugnt med hästen. Så fort han kom utanför stallet började han springa med hästen och rakt in i lastbilen, innan hästen han tänka var den inne i djurbilens box. Djuråkaren fällde upp lastbryggan vände bilen nu med ljuset på, stannade utanför grinden till huset där bonden bodde. När han bankade på stack bonden ut huvudet yrvaket genom dörren.

 Chauffören sade då:

  ̶   Du jag skulle hämta den där hästen.

  ̶   Det går aldrig, vi får skjuta den i stallet först.

  ̶  Det behövs inte svarade djuråkaren lugnt, jag skulle bara tala om att jag lastat hästen om du kan skriva på här för leveransen.

  ̶   Nu ljuger du sade bonden.

  ̶   Du får väl titta i stallet om du hittar hästen svarade åkaren lugnt.

Slakten i Olerum

En man levde som slaktare ända fram till sin död på sjuttiotalet.

Alexis var hans dopnamn, men kallades för slaktarn eller möjligen Alex, han ägde ett litet torp, där han tidigare hade en ko, men hade grannar att köra med maskiner åt sig. Hans huvudsakliga levebröd var dock att slakta på gårdarna runt omkring. Varje gård hade då en vårgris och en julgris. Vi hade två grisar i taget, mest för eget bruk men ibland ville någon släkting överta en halva fläsk som det hette. Alltid när man slaktade skulle även grannarna som inte hade färskt fläsk, ha en smakbit. Saltat fläsk i salttinan hade man alltid, det här var innan frysboxarnas tid, men en bit färskt stekfläsk var högtidligt och kanske en kaka färskt paltbröd. Min mormor avled 1952, då ärvde min mor litet pengar som hon köpte en frysbox för det var hennes högsta dröm. Vi hade som sagt två hushållsgrisar i taget, dels för att de skulle få litet sällskap i det mörka svinhuset. Sommartid fick de gå ut i en fålla bakom svinhuset, de var svåra att stängsla så att jaga utbrytande grisar och laga grisfållan har jag gjort många gånger. Hushållsgrisarna levde mest på matafall förstärkt med litet havregröpe, vi hade trots att vatten och avlopp drogs in på 1940 talet vid diskbänken, en grishink placerad under diskbänken i ett skåp, där skulle allt matavfall inklusive potatisskal placeras, även diskvattnet skulle slås däri, det fanns alltid litet fett från disken att ta vara på. Man använde inte diskmedel utan tog varmvatten från vedspisens kopparreservoar att diska i. Tvättvattnet fick vi dock tömma i slasken, det var tvålrester i och var inte bra för grismagar. Att sedan balansera den ibland överfulla grishinken utför ladugårdsbacken till svinhuset och tömma i grishon var inte alltid det lättaste. Ibland när hinken var alltför full smet ja bakom huset för att tömma ut litet av rågen så jag slapp att få byxbenen nersölade, jag trodde nog också att diskvattnet inte kunde innehålla så mycket näring för grisarna. Gröpet hade vi i en cementlår innanför dörren i svinhuset, där fick man slå till på dörren innan man gick in så ingen ofantligt stor sork hoppade upp ur gröplåren när man steg in, men ibland hade jag med luftgeväret om jag kunde smyga mig på en litet mindre lättskrämd sork, jag lyckades knäppa någon ibland, då blev det segertåg genom byn vi grabbar fick nämligen en krona för varje sork vi visade upp. Vi kunde då gå runt i husen och få en krona i varje hus.

Tre gårdar i byn slaktade alltid samtidigt, med den fjärde gården i byn var inte sammarbetet så bra av förståliga själ.

Vi höll för det mesta till med slakten nere på sågplanen, där var torrt och rent, men ofta blåsigt eftersom sågplanen låg öppet.

Ofta var det min far som köpt bil tidigt som fick hämta slaktarn en halvmil bort, då hade Alex gått dryga kilometern, eftersom hans utfartsväg oftast inte var körbar med bil.

På kvällen före hade man ställt upp den blötlagda löghon och fyllt med vatten, var den litet gisten gjorde en skovel gröpe susen så att den inte läckte mera. Den gamla veåpannan hade också placerats bredvid lögkaret och laddats med torr björkved, det var oftast grannen Karl-Axel som såg till att lögan var varm. Når så Alex kom till byn bar det alltid av till sågbacken, för att mäta om lögan var tillräckligt varm. Alex kom med sin slaktarryggsäck, slaktklubban och slaktmasken, ur ryggsäcken plockade han fram sin gamla termometer ur ett fodral den hängde med i alla år. Den visade 10 grader fel men det visste slaktaren om, först när Karl-Axel lyfte på ett hörn av det gamla täcket som isolerade bra över löghon, stack slaktaren ner handen försiktigt i vattnet, men drog snabbt upp den och utbrast du är omöjlig.

  ̶   Vattnet koker ju, lägger vi grisen i de här så bränner ragget fast, å grisnagla slår i kar väggra utan att vi rör dom. Du får hölja av täcket och spola i vatten.

Då var det mitt jobb att springa bort till ladugården och vrida på kranen så vattenslangen fylldes med vatten, vi hade noga tömt vattenslangen när karet var fyllt så den inte skulle frysa under natten. Vi fyllde på vatten och Alex stack ner termometern, när vi kyllt vattnet ett tag var han nöjd.

  ̶   De svarlar alltid lite när vi dricker kaffe.

Sedvanan var att när lögen var litet för varm, skulle hela slaktlaget bjudas på kaffe och dopp, det brukade bli vi 9:30 på förmiddagen. Kaffet var framsatt på bordet, man brukade bytas om så den husmor på gården som bjöd på kaffe behövde sen inte tänka på middag, efter slakten bjöd så den tredje gården på kaffe igen.

Far i huset plockade fram en brännvinsliter, slaktarn tog alltid kaffekask, det var bra för magen sade han.

När kaffet var urdrucket och man tagit några supar, aldrig mer än två, bar det av till ett av svinhusen. Alex gick vant in till de stora grisarna och satte på ett trynrep på den ena, han var noga med att repet skulle sitta innanför tänderna.

  ̶   Annars biter de av repet förklarade han.

När trynrepet var på plats på den villt protesterande grisen, var det Karl-Axels tur att medan slaktaren distraherade grisen med att dra försiktigt i trynrepet, fästa ett rep om höger bakfot på grisen, dubbelslag skulle det vara. Sedan leddes grisen ut på vedbacken under högljudda protester. När jag var yngre frågade Alex mig om jag kunde hämta rompdraget inne i huset, jag sprang naturligtvis iväg, men året därpå förstod jag att jag blev i väglurad, då fick jag vara med vid slakten. När grisen lugnat sig litet, drog slaktaren grisens huvud uppåt med trynrepet och håll slaktmasken, den bestod av ett smitt handtag med en lång sprint i ena ändan, masken placerades i ett kryss mellan ögonen och öronen på grisen, där var säkraste stället att bedöva på förklarade Alex. Nu var Karl-Axel snabb att höja den stora trädklubban av björk, samt med ett kraftigt slag förpassade slaktmasken genom pannbenet på grisen som bedövad föll på vänster sida. Alltid ropade Alex du behöver inte slå slaktmasken genom huvudet på grisen. När grisen var bedövad blev det bråttom, slaktaren ställde sig gränsle över grisen med ena foten på grisens vänstra framben och det andra knät på grisens skuldra. Nu får ni dra ordentligt i skankrepet så han inte sparkar av mig, ropade Alex, sedan fick han vant fram stickkniven och skar av grisens halspulsåder, blodet sprutade men slaktaren satt ett finger för hålet medan han sträckte sig efter bykskopan att samla blodet i. Nu var min mor eller någon annan husmor framme med en hink att ta vara på blodet i, då gällde det att vispa snabbt med en träpinne så att inte blodet koagulerade. När blodströmmen stannade av brukade Alex ta hand om blodhinken för att vant kunna vispa runt till blodet svalnade, sedan måste blodhinken röras om på vägen in samt snabbt kylas i vattenbad under omröring. Blodet späddes sedan med litet vatten, mjöl och gäst rördes i till en deg som bakades ut till paltbröd. Vi åt det färskt, stekt i skivor i fläskflottet, sedan slogs litet mjölk i stekpanna och åts med färskt fläsk, det är ännu idag min favoriträtt. Idag när frysen finns kan man äta det året runt, men tidigare var det en rätt som alltid serverades dagen efter slakten.

Alex brukade bland alla historier han berättade vid slakttavlan, att en gång var han hos en torpare och slaktade julgrisen, men torparen var inte så stark så grisen gick ifrån honom och sprang rätt ut i gödselbrunnen. När de fick stopp på grisen droppade gödselvattnet om huvudet på grisen, de kunde bedöva grisen men när Alex skulle sticka grisen, sade han till torparhustrun, men det här blodet kan du inte ta tillvara på.

    ̶   Jo då svarade torparfrun blodet måste jag ha till paltbröd.

Till saken hör att innan slaktaren åkte hem brukade torparfrun ha paltbrödet färdigbakat och bjöd slaktaren på färskt paltbrödssmörgås, men den här gången berättade slaktaren att han tackat nej och urskuldade sig med att han måste till ett annat ställe och slakta. Alex trodde inte att det paltbrödet skulle smaka så bra.

Nu åter till vår grisslakt, när grisen var stucken och slutade sparka kom mjölkkärran fram och grisen forslades till löghon, vattentemperaturen mättes ånyo, grisen lyftes upp på slakttavlan som placerats bredvid lögkaret, där hade två kättingar placerats i karet med ändarna fastgjorda under karet, det var noga att även kättingarna var varma förklarade Alex.

   ̶   Annars kan svålen bli randig.

Nu tog en man ett stadigt tag och sträckte kättingarna medan några försiktigt rullade i grisen, sedan fick grisen bada en stund, när Alex tyckte det var lagom, fick man lyfta grisen medan Alex tog bykskopan och skrapade grisen för att se om ragget släppte. När han tyckte det var bra, lyftes grisen upp på slakttavlan igen, den lyftes en bit från karet för att man skulle kunna raka från alla sidor. Nu kom löghornen fram det var runda plåtstrutar som slaktaren själv tillverkat av galvplåt, nitat ihop och slipat skarpa i den grövre ändan. Så började arbetet med att få bort håret på grisen och yttersta hinnan på svålen, då och då östes vatten från karet över grisen. Löghon var nu åter täckt och man brassade på i veåpannan för att hålla lögan varm till nästa gris. När det mesta ragget var borta på grisen, var inte lögan tillräckligt varm kunde det bli ett drygt arbete att få bort grisragget, låg grisen i för länge kunde grisragget bränna fast förklarade slaktaren. Nu plockade Alex fram sina knivar ur träfodralet i ryggsäcken och provade om de var tillräckligt skarpa, han brynade knivarna på ett bryne som han blött i lögvattnet, samt provade skärpan på sitt eget nackhår, han var litet naggade i håret där bak. När han fick skarpt, fick vi börja raka grisen, först medhårs sedan mothårs, Alex rakade alltid huvudet på grisen själv samt klövarna, köper man en halva fläsk kan man ge sig den på att de inte har rakat mellan klövarna förklarade han. När vi tyckte vi hade fått bort allt hår på grissidorna, kontrollerade alltid slaktaren och hittade alltid några strån vi inte sett.

   ̶   De ska vara som en nyfödd barnrumpa förklarade han, mjukt och lent.

Under tiden hade någon med en klövkrok vridit bort själva naglarna på klövarna, slaktaren tog en sista titt mellan klövarna innan han var nöjd.

Under tiden detta arbete skedde vid slakttavlan berättade både Alex och de andra gubbarna många historier, ett himmelrike för en lyssnande vetgirig pojke som jag. Man kände väldigt mycket människor, den ena historien följde på den andra och du kommer väl ihåg sedan följde den ena dråpliga historien på den andra. Men även allvarliga livsöden dryftades.

När grisen var rakad och ren bars slakttavlan mellan fyra karlar på två grova krakstörar till slaktboden oftast Karl-Axels garage en knuttimrad byggnad med stockar i lagom höjd för att hänga grisar i. Grisen togs ur och tarmarna stjälptes i en flätad korg, den tog min mor eller annan husmor hand om för att rensa och göra fjälster till korven av. Inget vidare jobb om jag får säga det, det luktade gödsel när tarmarna skulle vändas ut och in för att tvättas men blåste även tarmen med munnen för att de skulle bli rena.

När grisen var urtagen öppnades bröstkorgen med en yxa och hjärta, lever och lungor togs tillvara allt måste användas i matlagningen. Sedan lossade slaktaren istren på sidorna och frilade njurarna. När griskroppen var urtagen, tog slaktaren ett stadigt tag i gristrynet samt skar vant loss huvudet från grisen. Han lade grishuvudet på slakttavlan och klöv huvudet först på längden med några vana yxhugg, när halvorna delats var min far framme och tog vara på grishjärnan det är en delikatess stekt i smör med litet ströbröd på. Med några kraftiga yxhugg delades sedan grishuvudet på tvären så det skulle gå ner i grytan och kokas till sylta. När alla grisarna var slaktade och upphängda i takbjälkarna och efter middag och kanske eftermiddagskaffe med tillhörande slaktsupar, började Alex dela slaktkropparna i ryggen eftersen alla slaktkropparna säkrast med extra rep där de hängde i sina skekträd inträdda i hälsenorna. Då frågade Alex alltid om ägaren ville ha fläskkarré, då delades ryggen med ryggbenet fritt hängande eller fläskkottletter som blev mer och mera vanligt, då drog Alex ett absolut rakt streck igenom svålen mitt i ryggen samt delade med några yxhugg grisryggen mitt i ryggen. Han lämnade alltid litet kött odelat vid skinkorna så att inte halvorna skulle hänga snett ifall ena sidan blev tyngre. När allt var klart samlade Alex ihop sina grejor i ryggsäcken band ihop den stora björkklubban med slaktmasken och repen, Karl-Axel låste så omsorgsfullt slaktboden.

   ̶   Så inte fläsket får fötter i natt, förklarade han sig.

Grisarna vägde väl sina modiga 45 kilo i halvan utan huvud och fötter som man sa.

Under senaste värdskriget var det ransoneringskort även på hemslaktat fläsk, man fick tilldelat en vårgris och en julgris, om man hade flera grisar skulle de lämnas till staten.

  ̶   Då skulle du varit med sa han till mig, då ville man ju ha så mycket mat som möjligt för ransoneringskuppongen, vi slaktade en gång en gris som vägde sina modiga 80 kilo i halvan utan huvud och fötter, det blev fullt med saltat fläsk i fläsktinan det året. Ja den var stor kommenterade Alex det var jag som slaktade den, pannbenet var så hårt att det var knappt slaktmasken räckte igenom, det var nog enda gången Karl-Axel fick slå två slag med slaktklubban.

Dagen därpå bars grishalvorna in i de olika köken och lades på det stadiga köksbordet med litet gråpapper under. Sedan var det karln i husets arbete att stycka grisen, under uppseende av husmor som visade hur grishalvan skulle styckas. Man började med grisfötterna som skulle kokas till grisfötter i gelé. Sedan fläskläggen till rotmos, stekfläsk att saltas liksom skinkorna, innan frysboxtiden fick även kottletter och fileérna läggas i fläsktinan i bon varvat med grovt salt. Man tog alltid undan litet fläsk till paltbrödet och till fläsk och potatis, det blev ett välkommet avbrott i mathållningen med färskt fläsk, istället för all den saltade maten inklusive salt sill. Levern gjorde man leverpastej av och leverstuvning, sauterad njure var också en delikatess. Grishuvudet kokades till sylta och av lungorna gjordes lungmos eller lungkorv, när man ändå gjorde fläskkorv och fyllde de rengjorda fjälstren med. Allt måste tas tillvara, det enda som ratades var klövarna och svansen. Av slagsidan på bukfläsket gjordes rullsylta, den fylldes med litet fläskkött från putsade bitar samt kryddor och kokades i saltvatten.

Harald Andersson

Allmänt kallad ”skogshuggaren”

I Slutet på 60-talet flyttade en skogshuggare in i byn i en egenhändigt byggd backstuga. Han var född c:a 1912 i Norrköping, hans far var stenhuggare, så när Harald slutade skolan, det var femårig skola på den tiden. Sommaren när han slutat skolan fick han följa med sin far till Karstorps stenbrott, där han fick lära sig spräcka stenblock med svartkrut som lagts ner i ett handborrat hål i stenen. Det var bara vissa bergarter som gick att spräcka så det blev raka klyvsnitt, han lärde sig snart att se på stenen hur den skulle spricka och hur man skulle borra för att få ett klyvbart ämne. Vid Karstorp bröts granit. När lärlingstiden var över blev Harald anställd i stenbrottet. Allt arbete skedde på ackord så det gällde att ligga i med släggan om man skulle kunna försörja sig. En granit kan ha olika färger alltifrån vit till röd och svart beroende på skillnader i mineralsammansättning och textur. En del mineraler är millimeterstora medan andra kan bli flera centimeter. Förutom svartkrutet (inte helt riskfritt arbete) hade stenhuggaren till sin hjälp. Ett sättbord, ett timrat bord, som i en ram av grovt virke hade fyllts med stenkross, för att få ett stadigt och jämt underlag när sten ämnet skulle formas i önskad form. Förutom borrsläggan som var tung för att kunna driva ned borret i den hårda stenen. Hade Harald mindre slägghammare samt järnkilar att spräcka stenar med samt handslägga och mejslar att slutforma stenarna med. Borret hade en mejselformad spets som vreds runt ett halvt varv vid varje släggslag. Borrspetsen måste smidas ut och härdas när den blev slö, ett smides arbete som utfördes på en fältässja. När spetsen var vass igen hettades borrspetsen upp igen och härdades ett granlaga jobb, blev spetsen för hård kunde spetsen splittras och gå av, inte så bra om man kommit ned en bit med borret. Med en kraftig stavmagnet kunde man om inte spetsen kilat fast, oftast dra upp den splittrade spetsen, annars var det bara att börja på ett nytt hål. Härdade man spetsen för dåligt blev den fort slö och fick vässas om. Harald lärde sig snart att sköta en smidesässja och vässa borren själv. Han såg på färgen på järnet när borret var lagom att härdas, det vill säga doppas i kalt vatten eller olja. När borren vässades slipade man också av borrhuvudet, för att inte järnsplitt skulle lossna och förstöra synen på borrhållaren. En man (borrhållaren) snurrade borret runt i hålet, man hade en krans av granris runt hålet för att inte få stensplitt i ögonen. Mannen med släggan som slog på borrhuvudet behövde ibland byta med borrhållaren, det var ett tung jobb att för hand borra i sten, dessutom gällde det att vara pricksäker, om släggan missade borret, kunde borraren få handen, eller armen avslagen. När borrhålet var lagom djupt, måste det svalna innan man kunde hälla i svartkrutet och ladda, var hålet för varmt kunde krutet explodera och spränga laddaren i bitar. När hålet fyllt med lagom mängd svartkrut, stoppade Harald en stubin, i en tändhatt stubinen måste vara lagom lång för att sprängaren skulle komma i skydd ifall skottet splittrade stenen. När borrhålet var laddat, fyllde man borrkax upp till ytan på hålet, för att få bättre verkan.

Sedan ropade Harald:

   ̶   Här skall tändas, för att alla skulle sätta sig i säkerhet.

Sedan tände han stubinen med en tändsticka som hölls mot krutet i stubinen och drog plånet på asken mot svavlet, när stubbinen började fräsa var det dags att sätta sig i skydd. Vana sprängare kunde tända flera skott i olika stenar efter varandra innan de satte sig i säkerhet. Om nu allt gick efter beräkningen blev det en millimeterstor spricka rakt genom stenen. Lade sprängaren i för mycket krut, kunde stenen splittras i för små bitar så att den blev oanvändbar. Sprack inte stenen alls, en bom, fick man borra på ett nytt ställe och ladda om. Sprack stenen som den skulle kunde man sätta i järnkilar i sprickan i en rad och med en slägghammare slå växelvis på kilarna tills den vidgades och stenen föll isär. Oftast var stenblocken ändå allt för stora för att kunna spräckas med handkraft utan nya borrhål fick borras och nytt skott laddas. När så stenämnet var lagom stort, lyftes det upp på sättbordet med en trebent vinsch. Sedan vidtog det dryga handarbetet att få fram slutformen som skulle huggas. Med järnkilar klös blocket yterliggare samt slutformades med mejslar på sättbordet.

Granit är mycket hård och sprickfri och har ovanligt hög motståndskraft mot tryck, stötar och deformering; den är också okänslig för försurat regn. Eftersom den därtill är vanligt förekommande på många håll i världen har den kommit till rik användning för gatubeläggningar, och som byggnadssten.

Graniten är nästan alltid helt massiv eftersom den vanligen saknar inre struktur. Ur ett brytnings- och bearbetningsperspektiv brukar granit benämnas som en så kallad hårdsten, i motsats till marmor, kalksten och andra mjuka bergarter som benämns lössten. Dess hårdhet och därigenom hållbarhet, har gett graniten ett rykte som en sten med bra egenskaper. Vid Karstorp bröts granit.

Stenhuggare är en person vars yrke är att forma sten. Yrket var förr mycket vanligt förekommande, Stenhuggeri är brytning och formning av sten för exempelvis gatubeläggning och kantstenar, till byggnader och gravsten samt till skulpturer och liknande konstföremål. Stenhuggeriet har haft en nästan oförändrad verktygsuppsättning från medeltiden in på 1900-talet. Gatsten är stenar som avsiktligt anordnats, eller avses att anordnas, till varandra för att bilda en slitstark ytbeläggning på gata eller väg. Om stenarna är naturligt rundade bildas en kullerstensgata. För smidigare framkomlighet används kanthuggen gatsten, vilket både medger en bättre anpassning stenarna emellan och en slätare vägyta. Olika typer och storlekar av huggen gatsten har använts under olika tidsskeden, vilket bidrar till olika gators skilda tidsatmosfär.

Harald högg mest gatsten kuber omkring 20 gånger 20 centimeter stora, men även kantsten och byggstenar. Men stenhuggeriet var inte Haralds enda sysselsättning, när han tjänade egna pengar, arbetet var ju på ackord och han blev med tiden flinkare med släggan. När hans tid räckte till tittade han på motorcykel lopp. Så fick han då råd att köpa en riktig hoj, en 500 cc Royal Enefeld, gick med i Norrköpings motorcykelklubb. Efter en tid fick Harald tävlingslisens och började köra TT-lopp, det gick bra för honom han var orädd och hade bra teknik. Men så började andra världskriget med bensinbrist, Harald blev tvungen att sälja maskinen. Dessutom blev stenbrottet vid Karstorp nedlagt, efterfrågan på gatsten och byggnadstenen avtog, ingen hade råd med att investera.

Harald skogshuggare var väldigt omtyckt i bygden, han hjälpte många i byn med både skogsarbete reparationsarbeten m.m. vid ett tillfälle hjälpte han även syskonen, men blev ganska snart på kant med dem och fick naturligtvis ingen ersättning. Som tack för hjälpen anmälde de honom för olaga jaktvapeninnehav, det var inte sant men polisen var naturligtvis tvungna att komma och besikta hans vapen. Två handfasta lagens väktare fick med deras vägvisning (syskonen följde naturligtvis inte med hela vägen) besöka stugan han bodde i, dit fanns ingen väg utan poliserna fick gå c:a en km obanad väg. När de kom fram undrade de förvånat hur han hade kunnat transportera dit all gatsten som var satt utanför stugan. Till saken hör dock att skogshuggaren tidigare även varit stenhuggare och alltså huggit stenen på plats. Mannen fick visa sina jaktvapen, en av poliserna misstänkte då att ett av vapnen en Winchester var automatvapen. Poliserna ville provskjuta vapnet, de satt upp en tändsticksask på 100 meters håll, men träffade inte, de märkte dock att de måste göra mantelrörelse för att skjuta nästa skott, med lika dåligt resultat. När skogshuggaren fick ladda om sköt han snabbt ner asken, då ville en av poliserna dra sitt tjänstevapen för att pricka men den andra polisen stoppade vidare skjutning.

Mannen fick behålla sina vapen och sitt jaktkort, han var en skicklig jägare, som fick skjuta småvilt på markerna i byn, utom hos syskonen naturligtvis.

Förutom att han högg i skogen åt oss och andra rustade han upp sågbänken och vi började legosåga åt bygden. Det blev populärt och vi sågade nog tusen stock per säsong under flera år.

Han var duktig sågare så den gamla bysågen vid Olerum blomstrade upp.

Harald Anderssons timmerstuga han själv byggt.

En sommarstuga sågade vi byggtimmer till och han knuttimrade den, på vintern gjorde han allt snickeri dörrar fönster m.m. för hand i snickarboden. Han eldade i den gamla järnspisen, en dag bjöd han på glödstekt sill han stekt på en eldtång i den gamla järnspisen. När Hagstugan behövde takrännor bad jag honom att göra ett par, vi klöv en passande stam på sågverket, sedan högg han för hand ur rännskålningen med en särskild yxa han hade smitt för ändamålet, ett fel hugg på kanten så hade han fått börja om. Den impregnerades med hemkokt trätjära. Takrännan på framsidan är hel ännu, baksidan har ändå hållit i över fyrtio år men behöver nu bytas.

Han lärde mig då att både såga och timra hus, så när han pensionerade sig och flyttade fortsatte jag att legosåga och även knuttimra en andra sommarstuga i gammal stil.

Vid pennan Östen Johansson